Färdig! Slutklampat i leran, slutrensat och slutgrävt. Härligt. Och ner kom sex dagliljor i mörkaste svartlila och med gap i limegult: Bela Lugosi, Darkest Night, Dark Elf, Strutters Ball, Swirling Water, New Swirls. Vilka namn. I nästan-mitten en stammad magnolia Susan med tre Liriope muscari, mörk druvlilja, runt fötterna och flera höstanemoner flaxande i bakgrunden. Till det befintliga växter och buskar. I framkanten satte jag reafynd från förra året, en blivande smal buxbomshäck.

Och så soffan på plats. Nu måste jag bara få bort all lera på plattorna. Men idag satt jag här ändå, med en kopp kaffe, och njöt av sommarvärmen. Hönsen skrockade och tupparna gol bakom mig. De gillade också att vara ute i solen.

Gjorde ett fynd härom dagen. En helt fantastisk ormbunke som stod bland perenner och gräs i plantskolan. Lite fundersam blev jag, var den härdig här på friland? Strunt samma, hem följde den med mig. Sedan undersökte jag det hela med en riktig ormbunkskännare. Ljus och plusgradig övervintring, fick jag veta. Så nu ska källaren innehålla ännu en växt som behöver få ljusterapi under vintern. En Dicksonia antarctica, alltså en trädormbunke. Finns som jättar i södra England. Suck. Men så vacker och kraftig, robust.

Vissa vill inte inse att sommarkjolar inte passar på höstfesten. Eller kanske kan det grålila sidentyget jaga undan höstrusket ännu ett tag?

Alla behöver en körsbärsbenved-buske i sin trädgård. Vackert bladutsprång tidigt på våren, små skira oansenliga blommor som blir till vackra höstfrukter i djupt ceriserosa med skarpt orange "kläppar". Kan stå soligt eller halvskuggigt, till och med i ren skugga. Inte speciellt nogräknande med jordtyp eller gödning. Fina grenar att se på när bladen ramlat av, hela vintern genom. Jag klipper min ganska hårt två gånger per sommar för att den ska förbli liten, som ett flerstammigt pytteträd.

Ser du den lilla trollungen där? Inte jag heller, men den finns där, var så säker.

Orienten är nära, lyktorna tända. De lyser och vajar sakta i skymningen. Snart ska de slockna.

Dagliljan ´Big Smile´ lutar sig beskyddande över en mjukrosa hängpelargon. "Ingen höst på dig, min lilla kompis".

Sallad vackrare än god. Så här års är den förväxt och besk, men fortfarande härligt rödkantad.

Insnärjd i bönlianer växer mångul krasse nedanför förstaårsplantor av Euphorbia, ev en labradorica.

Vita drömmar i nattens kant, just innan allt är förbi.

Inte för ätning, bara till lyss. Silverpäron. Trädet - ett nordiskt olivträd.

Men snälla, vad gör du här? Det är ju inte vår nu, direkt.

Men bönorna håller fortfarande ut, gröna och slanka. De vill inte heller kännas vid nån´ höst.

Men hösten nyper. I solroskjolen och bönbladen.

Ljuset säger: hösteftermiddag. Jag säger: vill inte! Snälla sommar, stanna kvar ett tag till.

En vacker ´Madonna´-buske. Och ´Karl Foerster´, uppvaktande Molinia-gräs.

En helt vanlig och älsklig höstanemon under den brokbladiga flädern ´Madonna´, Sambucus nigra. Blågrönt bladverk mot gulgrönt, härligt! Och i bakgrunden några smala grässtrån som bryter av formen.

En annan nyhet för mig i år är höstanemonen ´Crispa´. Ett utmärkt namn på denna skönhet om man ser på bladverkets krispiga utseende; vågiga kanter och ganska så ljustgrönt.

Precis nedanför ´Susans´s fot står en för mig ny bekantskap, Liriope muscari ´Moneymaker´. Vad den heter på svenska vet jag inte. Lite åt surjordsväxt, gärna halvskugga har jag för mig. Tillsammans med höstanemoner ´Serenade´ ler den glatt åt mig då jag kämpar vidare i leran.

Gissa vad den risiga är för en växt? Just, en Clematis tangutica, en gullklematis, som varit över 6m hög. Den föll förra hösten tillsammans med sitt klätterträd, en sedan 15 år död hängalm. Kvar i våras var bara de armledstjocka lianerna som jag antog var döda. Ack, vad jag bedrog mig. Ur alla små veck och skrymslen torrare än fjolårsgräs sprang nya gröna skott. Innan sommaren var över hade gullklematisen lagt sig som en enda stor grön ryamatta över flera kvadratmeter rabatt. Nu ska den flytta, om det vill sig. Här ska vara en ordnad plantering med många dagliljor och höstanemoner runt en stammad magnolia ´Susan´. Bland annat.

"Att angöra en brygga"... nä, så var det inte riktigt. Men snart behövs nog båt här i trädgården. Varje dag nya regnskurar och jag halkar omkring i leran. Grävandet blir en utmaning för spaden och mig så renoveringsarbetet går trögt.

Picea abies ´Vermont Gold´ heter min svagväxande limegula krypgran. Bor framför magnolian ´Ricki´ och strålar ikapp med solen. Stickig men älskansvärd.

En minitall med stora kottar, kompakt och långsamtväxande. Som ett trassligt garnnystan.

Och en riktigt blåblå tall, Pinus parvifolia ´Frankenhoff´, med svart stam och vackra, vackra barr. Trodde väl aldrig jag skulle falla för barr när det finns rosor och pioner.

Lite trädgårdshjälp är aldrig fel. Kanske funderar Miss Marschmallow på att gödsla lite?

Så här års är det växter med vackra blad som utgör min trädgård. Jag kan vandra runt och bara njuta av deras former och färger, hur de harmonierar med varandra. Ibland inser jag dock att en växt bara måste flyttas, att jag länge har sett den som ett svagt gnissel på sin växtplats. Men här hör jag inget oljud för tillfället, bara vackra toner av blågrönt, gulgrönt och vitvarigerat. Flikbladigt mot rundade, små blad mot stora. En knotig trädstam vid sidan av en stenbumling. Och alltid: gräs som svepande form.
När jag besöker en plantskola och letar efter små roliga träd tittar jag efter de som har "ful" stam, är krokiga eller snedväxta. De blir mycket intressantare att titta på och ger ofta en spännande intryck. Tänk på hur träden ser ut i japanska trädgårdar, som bonsaier. Att klippa och forma även större träd ger också roliga inslag i trädgården.

Idag blev det ännu en kärra med neddimpna paradisäpplen. Hinner inte ta vara på dem innan de ligger som fallfrukt. Men hönsen gillar att picka i sig dem. Så blir de i alla fall till någons glädje, även om det inte är som gelé till söndagssteken.

Tomater, tomater, överallt tomater.

Solen värmde fram citronblommorna. När jag öppnade dörren till växthuset var doften bedövande stark. Har svårt att beskriva känslan. Främmande land. Något spännande, mystiskt, hemlighetsfullt. Österland eller paradis. Att få sitta där och läsa i mitt solvarma växthus med ljuvlig citrusdoft runt mig en septemberdag, det är lycka.

Lite skitprat, bara.

Höns ger en massa bra gödsel som innehåller mycket kväve, bra för allt som ska bli grönt såsom sallad, grönkål, gräs, bladverk mm. Kvävegödning ska användas med måtta och det som ska avmogna inför vintern, träd, buskar och rosor, ska inte ha kväve efter juli månads slut. Däremot gärna "potatisgödning" som innehåller enbart PK, alltså fosfor och kalium.
Det blir alltid mer gödsel än vad jag gör av med, så många säckar levereras till trädgårdsvänner. Kul present...eller?

Hmm...Elsa, är det inte lite väl sent för småttingar nu? Illa planerat, minsann. Nu får du allt vakta ordentligt för sparvhöken är på jakt.

Dagens solsken smög in i busklandet och kittlade lekfullt hostans bladverk. Stigen slöade och log.

Klematis ´Blue Angel´, en favorit. Rikblommig, i gråtonad lavendelklädsel likt Becki-bölja-tyg med lätt krusiga blomblad.

Klematis fusca. Klockor av grålila sammet.

Höstanemoner och rudbeckia ´Magnus´, eftersommarens dansare. Länge än är de fria och vajandes. Inte förrän frosten förstör deras dans får de vila.

Miss Marschmallow surar. "Måste jag vara med på bild?" Köpt från katträddarförening, en infångad vildkattunge som har något fel på ryggen. Kan inte klättra och ramlar gärna ned från stolar eller bord om hon förivrar sig. Vår kamel, säger vi, för hon rör sig lite lustigt, böljande i kroppen som en sån´.

En annan myskhybridsros som alltid kommer igen hur tuff vintern än har varit är ´Ghislaine de Féligonde´. I hörnan mellan mitt allra första växthus, bara 5 kvm, och det på 10 kvm, står hon skyddad mot kalla nordan men exponerad för vårsolens obarmhärtiga värme. Ofta får jag klippa ned henne helt efter vinterns härjningar men i slutet av sommaren är hon högt uppe igen och blommar överdådigt.

´Cornelia´ är en av mina vackraste rosor i trädgården. Även om hon fryser tillbaka starkt varje vinter kommer hon alltid igen framåt sommaren med vackra, sirliga rosa rosor i klasar. Hon hör till myskhybriderna, en R. moschata. Hon bor tillsammans med några buskar, ett flertal perenner och en katsura i utkanten av mitt "buskland". Den grårosa färgen vilar sig mot den gulbladig aklejan ´Yellow Mellow´.

Skiraste av de skira...

Paraplymagnolian, M. tripetala, hade växt till sig och även fått sin allra första blomma sommaren 2009. Bladen var över 50cm långa. Maffiga. Sedan kom sibiriska vintern hit till "stäppen" där vi bor. Resultat: nedfrysning 50%. Men skam den som ger sig, sa mitt paraply, och tog ny fart.

Hösten är på väg. De vita rönnbären hänger som små skatter längs grenarna på pärlrönnen. Fåglarna hittar dem inte ännu.