Vintervackra vajare.

Den gulstrimmiga starren Carex oshimensis står ute i mina morfarsurnor av cement året om. De klarar vinterkylan bra och även att bo i små krukor utan mycket fukt. Och Prins Groda? Ja, det är en helt annan historia, det. 




Visst är det vackert med gräs som stelnat i frostrysningar. En trolig blåtåtel, Molinia caerulea ´Moorhexe´, vakar över en tuva blåsvingel, Festuca glauca. Den ena som en kudde, distinkt och rund, den andra sirligt hög. Tillsammans är de bara sååå vackra, tycker jag. Rufs och ans, alldeles självgjort.

Gult hässlebrodd, Millium effusum ´Aureum´, ett älsklingsgräs i skirt limegrönt, och ett halvgräs, Carex, i blågrönt vid sidan om. Båda vintergröna. Den förstnämnda sprider sig med frön, starren med utlöpare. Båda är bra som undervegetation till buskar och träd.

Inget gräs, utan en gräsliknande perenn. Mörkt ormskägg, Ophiopogon planiscapus ´Nigrescens´. Med andra gräs, under rododendron, tillsammans med skira höstanemoner, vid en dammkant: vandrande skugga gillar den svarta skönheten bäst. Då blommar den med ljust rosalila konvaljliknande blommor som blir till runda frökapslar framemot eftersommaren.

Jag älskar att ha dem i kruka för att sedan plantera ut dem på friland. Mitt första exemplar för nästan tio år sedan bodde i sin kruka ett flertal år och övervintrade i min mörka källare. Bra gjort, lilla raring! Nu sitter den i mitt woodland vid sidan av en klockbuske och skjuter ut flera "barn" från plantan varje år.