Zink i mitt hjärta.

När Ulrika, med den härliga bloggen Bikas Trädgård, och hennes goda trädgårdsvänner Helen och Karin var på besök hos mig fick jag de här två vackra och praktiska karottunderläggen i cement. Egenhändigt gjorda. Har ännu inte hunnit använda dem för vädret kan man ju inte säga att det varit på grillhumör direkt. Men snart, så. De passar utmärkt på vårt utebord som O gjorde förra eftersommaren. Stort och med plats för många ätande familjemedlemmar och vänner. Liksom köksbordet som blev till i höstas är även det här gjort av breda vackra bräsor från våra gamla almar, döda i almsjukan.

Lite zinkprylar som kommit ut och luftat sig efter en lång vinter inomhus. Riktiga bra-att-ha-saker.

Allra mest älskar jag de som är lite använda och buckliga och med åldern synlig. Tillfälliga hyresgäster i dem.

Den nya granen har inte fått någon kruka ännu så den får stå på stolen ett tag till. Måste ned i källaren och rota runt efter en stor zinkhink eller balja åt den. Sedan kan den få bo där tills jag hittar en bra plats i en rabatt åt det lilla underverket.

Även rostigt är vackert och härligt. Den lilla hinken hitatde jag för ett tag sedan ute i skogen. Vilket fynd! Och hem bar det för oss två. En perfekt plats för en uppstammad liten barris. Eller för en grästuva. Eller för en ljusljusgul hängpetunia. Eller... Hur som helst är små rostiga hinkar något man absolut måste ha i sin trädgård. De går inte att vara utan, eller hur?!

 Man kan ju också ha klot och pinjekottar och annat kul runt ett oplanterat träd som står i väntan på solen, jag menar jorden. Alltid håller det lite fukt kvar i krukan och alltid blir någon konfunderad över ett sådant tilltag. Hmm.

Hej hopp!

                                                                        Törnrosa