Källarspöken på marsch, upp från mörkret, upp till ljuset. Bleka, medtagna, känsliga för sol. De sträcker på sina nackar, lapar ljus, ryser av lycka. Vintern är över. De är befriade. Äntligen!

De flesta får mellanlanda ett tag i lilla växthuset till dess att de fått lite färg på kinderna och inte är så känsliga.

Men en del blir nog aldrig igen vad de har varit. Glåmigheten viker inte.

Det spöket förföljer mig överallt i trädgården, ger mig ingen ro, bara stirrar anklagande på mig. Som om han vill säga mig något. Kanske gäller det skötseln av honom i vinter, kanske vill han bara ha uppmärksamhet sin sista tid i livet innan våren och solen tar honom till sig.

När jag sitter och vilar mig kommer han smygandes och hoppar upp bredvid mig på bänken.

Rensar jag i rabatterna är han genast där och glor intensivt.

Reser jag mig upp för att sträcka på mig och vila ryggen lite, är det redan någon i trädet som iakttar mig intensivt.

Utanför växthuset - någon ligger i hostakrukan.

Vid kökstrappen - vem ligger där, månne?

Nej, nu motar jag bort mina spöken med en vårblomma. En ungersk tandrot, Cardamine granduligera.

Och...en till! En rolig vitsippa som jag fått för länge sedan och inte har något namn på. Någon som vet?

Hej hopp!

                                                                   Törnrosa

Växtkraft

Paeonia mlokosewitschii, svavelpion, står redan som tjocka murklor, i givakt, och bara väntar på den riktiga vårvärmen. För då exploderar deras växtkraft och de skjuter fart, rakt upp och med stora blomknoppar likt bladinklädda glaskulor. Och när de slår ut...

En Larix kaempferi, japansk lärk på stam, står beredd med sina pärlor. Strax blir de ljusgröna små borstar som täcker grenarna. Mjuka och smekvänliga.

Hänglärken har förra årets kottar kvar samtidigt som den blommar med pyttesmå svagt gulgröna och röda "nya kottar". Titta noga, de finns där.

Körsbärsbenveden, Euonymus planipes och hängkatsuran, Cercidiphyllum japonicum f. pendulum, står även de och väntar på en varm dag. Då släpper de snabbt ut sina blad och jag hoppas på ingen-frost. För blir det frost, dör hängkatsurans sköra nya blad och det doftar nybakade bullar i trädgården av dem. Pepparkaksträd, som en del kallar katsuran. För den goda doftens skull.


I morse var där bara stora knoppar, inga blommor alls. Men så, under dagen, med sol och 17 plusgrader, blev ena sidan av mitt uppstammade kurilerkörsbärsträd, Prunus nipponica var. kurilensis, helt rosablommigt. Otroligt hur fort det går ibland.

Välkommen efterlängtade vår! Nu är du här på riktigt!

Och välkommen säger jag till Maria med den härliga och fina bloggen Sabelhagens Olivlund. Så roligt att du vill vara följare hos mig! Det glädjer jag mig verkligen åt.

Ha det gott alla bloggvänner i vårvärmen! Gräv och njut.

                                               Törnrosa

                                                                

Är jag galen, eller...

Köpte ett länge önskat träd, nåja, här blir det som mest en buske. Om det överlever, ja. Zon II. Jag har zon III. En Cornus controversa ´Variegata´. Växer i "nivåer"  med sina underbart gulvarigerade blad. I halvskugga riktigt lyser den. Jag ska plantera den mycket skyddat, med stora stenar mot norr som värmehållare, några höga tujor och en koreanagran i en halvcirkel runt och upphöjt, väldränerat med mycket grus och barkmull.

Kolla knopparna. Och barken. Ganska vackert, eller hur?!

Så idag åkte jag med släpkärran till grustaget några kilometer bort. En halv skopa från den mastodontstora frontlastaren fyllde mitt släp så att däcken säckade en aning. Sedan fick min Subaru jobba på hemåt. Lasten tryckte på bakifrån varje gång jag bromsade och det kändes som om vagnen levde där bakom. Nu har jag massor med grovt grus till mina nya surjordsrabatter, den varigerade Cornusen och ytterligare en galenskap: ett gulvarigerat tulpanträd, Liriodendron tulipifera ´Aureomarginatum´! Håll tummarna!!! Det vanliga tulpanträdet har överlevt de tre sista kalla vintrarna hos mig helt utan skador. Fantastiskt. Och det trodde jag var en omöjlighet för mig att ha i trädgården. Men försöka går ju alltid. Och se! Det går!

Så nu ska jag försöka med de här två riktiga utmaningarna. Får återkomma nästa vår och berätta hur det gått.

Ha en riktigt mysig trädgårdshelg.

  Törnrosa

Välkommen säger jag ikväll till min nya följare Ingela som har bloggen Mosters Trädgård. Så glad jag blev att du har hittat till mig. Törnrosa

                                                          ( ´Henri Martin´, en mossros )

                                              

Röjning.

Här ska nya surjordsbäddar bli till. Flytt av staket mot hönshagen är steg ett. Sedan blir det lite röjningsarbete innan nya torvblock läggs ut. Får se hur stort det blir. Återkommer om planteringen.

Här syns gamla staketdragningen med delar av befintliga surjordspartier.

Två stora granar drattade omkull i Dagmar-stormen och gapet efter dem måste absolut fyllas med något. Att då utöka mina surjordsplanteringar var en självklarhet. I alla fall för mig. O. bara suckade men tyckte också att staketet borde flyttas inåt hagen till. Blir en bättre form då.

Ännu står det granar kvar som en skyddande ridå mot hönsens och hästarnas gräsyta. Men hönsen är lika gärna här inne bland träden och sprätter. Därav staketet. Fårnät med hönsnät påhängt. Och elnät allra överst. Kanske inte så snyggt, men billigt och effektivt när det är stora områden som ska hägnas in.

Däremot vill vi behålla dragningen längs med stigen, för den är så spännande sommartid. Då ser man inte riktigt vart den leder utan kan fantisera lite.

Stigar är hemlighetsfulla.

Det räcker med endast en kort bit. Bara den inte är synlig i hela sin längd på en gång, dras blicken vidare och man blir nyfiken på vad som händer i slutet av stigen. Ibland kan det räcka med att bara antyda en gång, en stig, upptrampad, med ett fåtal plattor eller lite grus.

 

                                                          Vad finns bakom kröken?

Törnrosa

Av 11 ägg under hönan Göta blev det bara tre som kläcktes. Tre ägg var obefruktade, fyra ägg klafsade hon eller någon annan virrhöna sönder (de äggen var naturligtvis befruktade!) och det sista vet jag inte vad som hänt med. Två kycklingar dog, en blev kvar. Låg lite för länge i äggen innan de kom ut och då orkar de ofta inte hela vägen fram ur skalen. Lite slarvig mamma, minsann, med värmandet en sån´ här kall vår. Men nu är hon desto piggare på att mata och värma och dona. Skrockar och visar vilka godbitar som finns. Och strax lägger hon sig ned igen och den lilla kycklingen kryper in under henne ett tag innan nästa matpaus.

Vad månne bliva av denna lilla tuffing? Blå med svart näbb och kam, så långt är det i alla fall klart.
                                                                             - - -
Och sedan i förgår ligger tre hönor till och ruvar. De har 13 ägg vardera. Ännu. Jag är lite skrockfull i fråga om antal ägg. Det ska vara ojämnt, för då får man inte så många tuppar. Sa de gamle...Så då får det bli 9, 11 eller 13 ägg, beroende på vilken av mina damer som ruvar. Jag har faktiskt en som kan ligga på 17-19 st, men det är hon ganska ensam om.
Hej hopp!
                                                                   Törnrosa

Sakta, sakta...

återtar naturen det som en gång var dess egendom.

Träd ramlar omkull,

                        svampar slår sig ned och lever ett tag, en tid, i symbios med stammen.

                  Dammen växer igen, torkar ut. Vattenspegeln försvinner i minnenas dis.

                Rådjuret är sedan länge borta. Kvar är endast ett oseende kranium med horn.

                                         Almstubben står ännu några år som sittplats...

                                        medan en pil redan blivit näringsvärd till nya träd.

                                   En stege smälter mer och mer ihop med granstammen...

                                                   och antar succesivt samma färgtoner.

 I torvblocken runt surjordspartierna finner allehanda växter en boplats och bryter långsamt ned blocken.

Marken stönar och rör sig, sätter sig, sjunker, makar äldste sonens ässja så att tegelstenarna suckar och ramlar ihop. Naturen vinner alltid över oss som försöker tämja den! Och i det är en skönhet att se.


Kramar från

                                                                       Törnrosa

Jordmums.

Här är en kaliumleverans på väg. Kanske till en ros, kanske till en magnolia. Eller rent av till komposten.

I komposten ligger det redan en massa blivande jordförbättrare. Kaffesump, grönsaksrester - de delar som inte hönsen äter, snorpapper, fruktskal, räkrens, teblad, lite hönsgödsel, ogräs och gräs, trädgårdsavfall, lite annat smått och gott. Till sist blir det fin jord till mina växter att gotta sig med.

Men ibland får även någon liten söt f d levandes hamna i kompostbyttan. I alla fall om det är fruset ute. Den här gulsparven hoppade omkring hos hönsen i en knapp vecka innan den en dag låg död i deras inhägnad. Jag hade anat att den var sjuk eller gammal för den var så orädd. Annars lever de i flock och vill absolut inte ha med varken höns eller mig att göra. Nu blir den i alla fall återbördad till jorden så småningom.

                                                                   Törnrosa

Så...

tog våren ännu en dags vila. Naturen stannade till, höll andan. Blommorna kröp ihop, slöt sig tätt tillsammans, virade kronbladen runt sig. Lånade värme från varandra.

De vilda blå likväl som de odlade.

Och en och annan märkvärdighet.

Även tåliga, pålitliga scillan ogillar dagen.

Äkta flädern ´Madonna´ med gulvarigerat bladverk gömde sig, somnade om, drömde varma soliga dagar till sig.

Rakryggad, trotsig men sluten uthärdade vildkrokusen de små, små hårda, blöta snökornen som virvlade ned. Vad tänker de på där de står i givakt?

I de stunder när solen gjorde ett snabbesök kikade julrosorna försiktigt fram...

för att strax åter kura vidare. Snöblöta, droppiga, väntandes.

Men en ensam kaxig trotsar lapandes det blöta. "Det är ju trots allt vår!" sjöng den.

Mot våren!!!
                                                       Kramar från Törnrosa